Inför nomineringsstämman 5 december söker jag förnyat förtroende som
kandidat till Riksdagen;
Jag blev aktiv moderat 1964 som 14-åring. Anledningen var förslaget
från ungdomsförbundet om ett enat Europa och Svenskt medlemskap i EU:s
föregångare EEC. Samt kravet på ett starkt försvar.
Mitt vuxna liv har präglats av arbete inom det parti vars värdegrund jag delar.
Det är en lång resa från motståndet mot -68-vänstern (som började
långt före -68) till dagens nya moderater. På vägen har vi både vunnit
och förlorat val. Roligaste vinsterna var kommunalvalet 1966,
riksdagsvalen 1976,1991 och givetvis 2006.
Det var lärorikt att bedriva oppositionspolitik i styrelsen för
Sahlgrenska och i sjukvårdsstyrelsen. Dessvärre har vi haft väldigt
korta perioder av majoritet inom sjukvården.
Som ordförande i stadsdelsnämnd blev politiken mycket konkret – hands
on – med möjlighet att direkt förverkliga moderata idéer.
I Riksdagen är det längre mellan beslut och genomförande, dock har den
innevarande mandatperioden i majoritet inneburit långtgående
förbättringar för svenskarna.
Den moderata gruppledningen prioriterade internationellt deltagande
högt efter valet 2006. För egen del blev min huvuduppgift att vara
Riksdagens delegationsledare till Europarådets parlamentariska
församling. I församlingen har, vågar jag påstå, Sverige inte spelat
så stor roll sedan Anders Björcks dagar som delegationsledare.
I Europarådet kan partiets värderingar komma till sin rätt genom bland
annat demokratiutveckling i före detta Sovjetrepubliker samtidigt som
det blir mycket konkreta insatser i samband med valövervakningar.
Trots lång tid som aktiv moderat, brinner jag fortfarande för att
fortsätta förverkliga de moderata idéerna i Sverige likaväl som i
Europa och världen.